Jag har redan sen jag köpte Pamora tänkt att ta ett föl på henne. Eller kanske två om hon är tillräckligt fräsch så hon kan bära ett till föl. Men som de allra flesta vet så är ju det här med hingstar ett stort hav. Det finns verkligen hur många fina läckerbitar som helst och man vill ju ändå hitta just DEN som passar min häst bäst och ger det fölet man vill ha. Sedan är ju även det här med hästavel ett lotteri. Du kan betäcka ett jätte fint sto, med en jätte fin hingst, där allt passar ihop och ändå få en felbyggd häst med t.ex. dålig kapacitet, hoppteknik eller steg. Du kan aldrig vara helt hundra på att du får en bra avkomma.

 

Pamora har haft tre eller fyra föl innan. Två stycken i Holland och jag tror även ett eller två i Danmark. När jag för någon månad sedan hade lite kontakt med hennes uppfödare sa han att hon ger bra och skarpa föl med mycket blod. Det är ju något jag får tänka på när jag väljer hingst.

Jag kan kolla upp två av Pamoras avkommor. De är födda i Hollannd och finns på en av deras databaser. I Holland blev hon betäckt med Sunny(E. Heartbreaker) och även Tenerife VDL(E. Raphael). Mer än så vet jag inte om hennes avkommor. Jag vet inte vad de gjort eller hur de är.

 

Men för att välja hingst, så bör man veta vad för typ av avkomma man vill ha. Vill man ha en bra hopphäst, kanske man ska kolla mer på de hoppinriktade, vill man ha en som får ett bra temperament får man kolla vilken hingst som gett bra avkommor som gett bra temperament osv.

 

Jag är ganska säker på vad jag vill ha för en avkomma. Många som jag pratat med angående detta säger att jag får skylla mig själv. Jag vill nämligen ha en prestations avlad avkomma. Pamora är prestationsavlad. Hon har 9a i hoppning och har gett bra föl sedan innan. Jag vill inte avla fram en "trevlig häst" som kommer max till typ 130cm. Sedan kan ju det hända ändå, men jag vill sata på en bättre avkomma. Någon som kanske kan gå upp till iallafall 150cm hoppning. Och om den är en liten jävel att hantera, får den vara det så länge den är bra. Därför kollar jag på dem hästarna som ger bra resultat nu och som har höga lovord om sig. Sedan om jag själv är den som ska tävla den till toppen, det är en annan femma. För det tror jag faktiskt inte att jag kommer. Jag vill avla fram en avkomma som tilltalar de större ryttarna. En bra individ som kan ta sig långt.

 

Det finns just en hingst som jag alltid velat ha ett föl efter. Och jag var helt hundra på att det var honom jag ville betäcka Pamora med. Men nu tvekar jag lite. Läser man om honom på internet så är han jätte trevlig osv. Men har man sett han hanteras på en tävling i verkligheten säger andra att han är riktigt tuff och stökig. Vilken hingst kan det vara jag pratar om? Joo nämligen Baltimore!

 

Men som sagt har jag börjat tveka lite för att det finns många andra bra hingstar som hade passat Pamora. Jag var även inne på Tornesch. Men har hört att han inte har en röd tråd mellan sina avkommor och blev även avrekommenderad att betäcka med honom. Sedan har faktiskt Tornesch aldrig tilltalat mig riktigt. Jag har aldrig fått den där "wow" känslan om honom. Han verkar nästan lite tråkig i mina ögon. Men det är vad jag tycker.

 

Här är de två hingstar som jag funderar mest över. Men det lutar mer åt Baltimore faktiskt.

 

Baltimore 1178 - E.Balou du Rouet - Landor S - Tin Rocco

Jag har länge suktat efter att ha en avkomma efter honom. Första gången jag såg honom trodde jag att mina ögon skulle hoppa ur huvudet. Och om jag gapade! Vilken häst! Hans enorma kapacitet och hans bakben! Drägglar bara jag tänker på det. Han är en definison av perfekt i mina ögon. 

Han fick 10 på hoppning på treårstestet och de väger ju väldigt bra emot Pamora som har en 9a. Tyvärr vet jag inte vad Pamora har för siffror på gångarterna eller dyligt, bara att hon har en 9a i hoppning.

Click and cach 1155 - E. Cashandcarry - Cash - Cor de la Bryére

Jag blev tipsad om Click and Cash till Pamora då han har gett bra avkommor, är en trevlig hingst och en bra modell. Jag själv har tyckt att han är en snygg häst med bra modell, men kanske inte riktigt fått wow känslan av honom. Han har en fin teknik och är försiktig vilket är bra, men vad säger att de förs över på avkomman?

 

 

När Pamora betäcks återstår att se. Jag skulle helst vilja betäcka henne nästa vår. Men har även fått tipset om att vänta lite nu när tävlandet har släppt för oss på tävlingsbanan. Sedan ska jag ju har råd också, hehe! Så vi får se. Under tiden hinner jag nog bestämma mig vilken hingst jag vill betäcka henne med.

 

Någon mer än jag som suttit på flera olika starka hästar? Jag har suttit på en del. Den första riktigt starka hästen jag satt på var en av mina förra D-ponnyer, Gloria. 146,6cm hög, lång som ett tåg och stark som pansarvagn. Och att rida ut i skogen var som bäddat för att hon skulle sticka. Jag på 152cm och 56kg, 12år gammal på det... Kommer ihåg en gång när hon stack. Jag hade ett rakt pelham och låg ner över baken på henne och sågade allt vad jag hade... Tror ni hon brydde sig? Inte det minsta. Att släppa den ena tygeln och bara ta i den andra funkade inte heller och inte att ge och ta. Hon sprang i flera kilometer utan att stoppa. Och när det "äntligen" kom en vägbom på ca 110cm framför oss tänkte jag att äntligen får jag stopp, dock lär jag flyga all världens väg. Den hoppade hon så glatt och sprang vidare. Lyckades till slut få henne lite på tvären vid en gård och få henne att nästan springa in i väggen. Då först stannade hon och jag hoppade av och fick leda henne hem.

 

På banan var hon stark och pigg och försökte jag ta ner henne något i tempo sket hon i hindrena och drog med sig dem. Tills en dag, då jag lät henne springa och använde energin till att hon skulle hoppa. Då minsann hoppade hon gick till slut även att svänga.

 

Mim förra storhäst Nadja var även hon stark som en oxe. Samma sak där, när jag lät henne galoppera blev hon helt plötsligt mjuk i munnen. Och även samma med Pamora som även hon är stark som ett as.

 

Tränade för Tobbe med Nadja och något av de första han sa till mig var att försöka göra så lite som möjligt faktiskt. Jag skulle mer eller mindre strunta i att hon var stark och rida framåt. Och då lossade det mesta.

 

Jag har de flesta gångerna fokuserat mer på att hästen är stark än att rida framåt och ju mer man tar, ju starkare blir dem. När man rider framåt och fokuserar mer på det brukar det ofta släppa och de börjar mjukna allt eftersom.

 

Att varje gång hästen blir stark styra in i väggen/staketet eller göra en volt fungerar inte alltid i längden. Och att hänga sig i tyglarna brukar inte heller vara till någon fördel. Att istället fortsätta rida framåt kan däremot vara nyckeln till mycket. Nu säger jag inte att det hjälper på alla, men på många för det faktiskt det.

Film från en Tobbe träning med min pigga och starka Nadja, 21 år ung...

Har ni också några tävlingsplatser som står lite högre än de andra på listan av vart man vill åka?

Det har jag många av. Jag har nu tävlat i ca sju år och hunnit vara på många tävlingsplatser. Det är många man känner att "hit vill jag inte åka igen" och även många man känner att "hit vill jag verkligen åka igen. Sedan finns de ju de där mellantingen som man inte tycker något speciellt om.

 

Jag föredrar tävlingsplatser där det är gott om plats! Det ska inte vara att allt är ihop knött med paddock/ridhus, parkering, framridning osv. Jag gillar de lite större tävlingplatserna där man kan känna att man kan andas och kunna gå undan lite och inte vara mitt i smeten med allting.

 

Jag har inget speciellt underlag som jag är förälskad i. Jag vill bara veta att det sköts ordentligt och att det preppas så gott det går. Att rida på t.ex. fibersand som inte är ordentligt vattnat eller vält, är rena mardrömmen för mig. Underlaget spelar självklart stor roll, men jag väljer inte tävlingar efter underlag.

 

En annan sak som jag kollar av på tävlingsplatser är hur bra funktionärerna sköter sig. Är det noll koll så är det inte jätte frestande att åka tillbaka. Självklart gör alla fel någon gång och att det blir fel är inte hela världen, om det inte blir jätte fel! Men när det är brist på komunikation på hela tävlingsplatsen börjar man faktiskt undra.

Jag har en hel del tävlingsplatser som jag gillar riktigt skarpt och väljer hellre de tävlingsplatserna före någon annan även om de ligger längre bort. Jag vill att man ska ha gott om plats att rida fram, kunna hoppa fram utan att vara rädd att krocka med någon så fort man svänger eller rider an ett hinder. Något utav de värsta jag vart med om var på en stor häst tävling där de hade en väldigt liten volt i ena sidan av ridhuset man fick skritta och trava fram på. Det fanns inga andra möjligheter att rida fram, och det var noll koll på framhoppningen. Och som att inte det var nog, de hade fibersand som inte alls var skött som den skulle och det var jätte tungt. Så man hade alltså ca 6-7 ekipage på sig att galoppera och hoppa fram på. 

 

De platserna jag föredrar att åka på inomhus:

• Grevagårdens ryttarförening - fibersand som underlag i tre maneger. Ett mindre man kan rida fram i, ett rätt så stort att hoppa fram i och ett stor där tävlingarna går. ALLTID har det vart perfekt preppat och bra mottagande från funktionärer med koll. Stor anläggning där det finns gott om möjligheter till att göra och värma upp precis som du vill. Vill du värma din häst ute? Det går jätte bra då det finns gott om plats för det.
• Borås fältrittklubb - De har tre relativt stora maneger. En stor för framridning, en mindre för framhoppning och en stor för tävlingarna. Här är det näst intill också alltid bra underlag och det är väll bara på framhoppningen de kan bli lite väl halt imellan åt. 
• Ljungy ridklubb - Ett ställe som jag älskar att åka till på meeting. Stor paddock att rida fram i, ett normal stort ridhus att hoppa fram i och en bra bana att hoppa på. Mina hästar har alltid gått bra i Ljungby och jag tar gärna varje chans jag kan till att åka dit och tävla, även om det ligger en bit ifrån. 
• Billdals ridklubb - Stor och fin framhoppning och en stor och fin bana. Alltid väl preparerat underlag. Framridning kan du göra i en stor paddock och även på en volt vid sidan av framhoppningsbanan.
• Kungsbacka ridklubb - Tre maneger har dem vilket är suveränt. Ett stort för framridning, ljust och bra underlag. Ett mindre för framhoppning som tyvärr kan vara lite mörkt och ibland halt. Och en stor och bra bana där tävlingarna går. I 9 av 10 fall har de haft bra underlag på banan.Firre och jag i Borås, inomhus SM 2012

 

Det värsta jag sett var i Ljungby när en D-ponny i MSV A hoppade av för stort på en trippelbarr och börja leta mark mitt i hindret, trasslade in sig i bommarna och störtade rätt ner. När den reste sig hoppade den på tre ben och höll frambenet rakt ut och kunde inte sätta ner det. Hela läktaren var helt skärrade, tror till och med några började gråta. Som tur var såg det värre ut än var de var verkar det som då samma ponny var där i år igen och vann en klass till och med. 

 

Jag tycker att säkerhetsväst är JÄTTE bra att bära och att om man ska ha det så länge det inte påverkar ens ridning. Jag själv däremot föredrar faktiskt att rida utan, och de senaste åren har jag inte ens använt väst på träningar utan endast på tävlingar.Detta för att jag blir väldigt stel och hård i min ridning och kan inte slappna av på samma sätt. Den bekvämaste västen jag provat är Racesafe västarna, de med flera plattor.

 

Men för mig påverkar västen negativt. När jag väl ramlat av ordentligt så har jag vart glad att jag har den då jag nog hade haft en bruten rygg vid det här laget annars. Så sent som i slutet av sommaren stannade Pamora i en kombination här hemma och jag flög rätt igenom ett räcke med ryggen före och landade någon meter efter hindret. Då var jag jäkligt glad att min mamma sagt åt mig att inte hoppa Pamora utan väst.

Firre däremot känns det bara som västen är ivägen på. Jag känner mig stor och klumpig på honom annars och är inte alls lika avslappnad med den som utan. Rider jag utan känns det som jag klarar vad som helst, men med låser jag mig bara.

Sitter jag upp på en yngre häst eller en okänd häst jag vet kan få för sig att skicka av en brukar jag faktiskt slänga på mig västen, för att minimera riskerna. Men på mina egna rider jag alltid(förutom på tävling) utan väst.

 

Nästa år och framöver kommer jag inte behöva bära säkerhetsväst pga regeln längre då jag fyller 19år. Men kommer jag sluta använda väst för det? Tror faktiskt att jag kommer det. Och det beror inte på samma sak som för många andra, att det är snyggare utan väst, utan för att jag rider så mycket sämre med den än utan.Många gånger jag flygit av är för att jag inte kunnat rida som jag gör utan väst utan kännt mig hindrad av den.

 

Men samtidigt känns det väldigt idiotiskt att rida utan den, varför offra så mycket för att rida utan? Kanske borde jag rida med den mer så jag lär mig att rida med den? Eller skaffa en sån där uppblåsbar med gaspatroner som utlöses när man flyger av. 

 

Så om jag kommer använda väst framöver är oklart, tränar ju ändå utan och då går det bra. Men allt återstår att se. Tror dock att jag kommer skippa den på tävlingarna.

Blir ett långt och lite osammanhängande inlägg. Men vill verkligen skriva detta. Blir ett väldigt personligt inlägg där jag erkänner och är helt ärlig!

När Firre föddes var vi alla i familjen väldigt glada över att ha fått ett så fint föl efter Misty. Vi visste att han skulle kunna hoppa, men vi visste inte att han faktiskt skulle ta sig till toppen. Det var självklart en dröm, men det är inget man vet i så tidig ålder. Det är drömmen som blev sann för hela familjen. Med handen på hjärtat så trodde jag att han inte skulle gå högre än Lätt A. På den tiden tyckte jag att det var jätte stort att hoppa Lätt A, men oj vad fel jag hade.

 

Firre är sent tagen då jag och min syster satsade mycket på våra andra ponnyer så han blev inriden vintern 2008-2009. Så Firre är faktiskt bara riden i fem år. Han gjorde sin första riktiga tävling 2010. Vi var noga med att INTE stressa upp i klasserna med honom. Detta har lönat sig i längden. Även om Firre kom upp fort i klasserna har jag inte debuterat någon ny höjd utan att han vart färdig för det. Därför har vi inte fått några riktiga bakslag så vi vart tvugna att sänka flera klasser.

 

Firre är en ponny som är speciell på sitt egna vis. Att rida Firre är inte alltid enkelt. Han har humör och en egen vilja och man måste låta honom göra som han vill göra det ibland. Självklart finns det ju en gräns men man måste kompromissa med honom. Firre är en liten ponny kroppsmässigt. Han är maxad C-ponny på höjden men han är av sportmodellen med kort rygg. Trots detta kan Firre ha en jäkla galopp. Har på träningar bland annat fått kommentaren att det är sjukt vad han kan länga sig när det behövs.

 

Firre är en ponny som gillar att ha lite tempo och ska ridas därefter. Jag rider i ett ganska så friskt tempo med Firre för att det är det han gillar och trivs bäst med. Folk säger att ponnyer inte bara ska hoppa på fart, men de ska inte heller hoppa på kapacitet och spänst. En bra blandning är alltid bra. Enligt mig ska ponnyn kunna hoppa i ett bra tempo men även kunna studsa till om man tar tillbaka. De bästa rundorna jag och Firre har gjort är på MSV B och har då hittat framåtlägen på alla hinder. Två exempel är Vetlanda i början av året då vi gjorde en sjukt bra runda, ända till sista hindret. Och i Lilla Edet. Det var eliten omg. 3 och många hade svårt på banan. Och vi gjorde en så klockren runda. Bara framåtlägen och vi var så samspelta! Tänk om vi hade fått sånna rundor jämt, wow!

 

Men det är även ganska jobbigt ibland. För om det är något som jag är väldigt rädd för, så är det att förstöra denna guldponnyn. Men som andra säger, om jag skulle göra det, vilket de inte tror jag någonsin kommer göra, så är det bara mitt eget jobb jag förstör. Ingen kan säga att jag köpt mig en åkponny som jag åker runt på. Och om Firre skulle vara en åkponny, som han verkligen inte är, så är det jag som gjort honom till det. Ingen kan stå och säga att jag köpt färdigt, för Firre är mitt eget verk. Det kan vara kaxigt att säga så, men det är så det är.

Helt ärligt är Firre något av det bästa som hänt mig. När jag tvivlat på mig själv, gör han att jag känner mig bra igen. När jag är trött på allt vad ridning heter, får han mig att tycka det är kul igen. När jag är osäker så är det han som ger mig förtroendet tillbaka. Denna ponnyn är en på miljonen. Han är inte som alla andra. Man måste jobba för att få det man kräver av honom. Man måste vinna hans tillit innan han stället upp till 100%. Detta har jag fått bekräftat i många fall. Om jag och Firre kommer helt fel ibland så försöker han ändå, han ställer upp för mig och vi kämpar tillsammans och vill lika mycket. Men är det någon han inte litar på som gör fel, stannar han hellre. Han är inte dum, utan ärlig.

 

Kommer nog aldrig hitta en häst som Firre. Aldrig! Och hade jag gjort det, hade jag gjort vad som helst för att få den hästen. För Firre är den typen som passar mig. Jag älskar honom mer än någon annan, faktiskt. De dagar han får spel och är överladdad så man får ge upp att ha det där lugna dressyrpasset man tänkt sig, hans lyckosprång och hans positiva inställning till allt är vad som gör honom perfekt för mig. Jag vill inte ha en tråkig häst som gör 110% vad jag säger. Jag vill att de ska ha egna idéer, ha en egen personlighet och ha det där lilla extra. För när man väl får det att fungera, hittat en bra balans som både ryttare och häst trivs med, det är då man är ett riktigt team.

 

Hade jag fått bestämma kommer vi aldrig sälja Firre utan endast hyra ut han till duktiga ryttare som vill ta sig uppåt. Inte de som redan har en hel lastbil full av ponnyer, utan de som är riktigt duktiga men kanske inte har pengarna att ha det dyraste och bästa av  allt. Men men, vi får se hur det blir.

Firre är hästen som kom till oss i precis rätt tidpunkt, ponnyn jag har fått uppleva så många oförglömmliga minnen med, och ponnyn jag är mest nöjd med jobbet jag gjort med. För oavsett vad folk säger vet jag att jag har gjort rätt med honom. För Firre är den ponnyn som ger mig ett förtroende i denna sporten. Som faktiskt får mig att känna mig bra på det jag gör. Han är ett kvitto på det jag kan och lärt mig. Har så många gånger känt att ridsport inte är en sport för mig av många anledningar, men då har han alltid fått mig att ändra uppfattning. Jag kan ju visst det här.

Så sent som idag grät jag efter ett pass med Pamora. Hon var jätte fin först, men sedan spårade det ur. Jag vet att jag sitter på en riktigt riktigt fin häst som har kapicet som få, en personlig häst som är känslig och har de egenskaper jag gillar. Ändå så funkar det inte alltid mellan oss, och det är aldrig Pamoras fel. Det är mitt. Jag tvivlar på mig själv när allt blir så fel. Och när jag kände att jag bara ville gå in och lägga mig och dra täcket över huvudet resten av veckan så fick jag hoppa upp på Firre för att hoppa honom. Var nästan helt inställd på att passet skulle gå åt skogen på grund av mig. Men återigen visade han att jag inte var så värdelös som jag kände mig.

 

Idag grät jag och sa att jag inte ville göra detta något mer. Ville bara lägga av med hästarna då jag kände mig värdelös, igen. Men återigen gav Firre mig viljan tillbaka, Viljan att fortsätta kämpa. Gav mig känslan att det är de här jag älskar att göra. För om jag hade slutat hade jag vart arg på mig själv för att ha gett upp, och hade inte kunnat hålla mig borta särskilt länge.

 

Jag har många ponnyer och hästar, även människor och framförallt min familj att tacka för att jag fortfarande håller på. Utan dem hade jag vart knäckt och lagt av för länge sedan. Jag har så många att tacka för att jag står på benen och har ett väldigt bra liv. Så tack alla underbara för att ni finns! För alla fina ord och positiva kommentarer som får en att känna sig nöjd!

 

Tack alla som någonsin sagt något snällt och peppande, det betyder mer än vad man kan tro!

De flesta av oss ryttare har nog hört att det är bra att rida många olika hästar, och det håller jag delvis med om. Klarar man av det fysiskt och mentalt är det jätte bra. Men hur lång tid kan det ta innan det börjar tära på en? Detta kan vara väldigt känsligt för många, även för mig själv. Att våga erkänna för sig själv att det kan vara för mycket, att man kansker borde trappa ner eller att något inte funkar. Man vill gärna vara stark och visa att man kan hantera många saker på en och samma gång, och ibland gör vi det, men inte alltid.

 

Har man flera egna hästar får man se hur om man har tid med att ha så många hästar. Varje häst tar sin tid, måste du stressa för att hinna med varje så har du antingen för många eller planerar för dåligt. Jag själv som exempel. När jag och syrran hade 6st ponnyer i tävlingsform gick vi upp på morgonen, red och gjorde allt utan att stressa med någon. Vi tog den tiden det behövde och det gick bra. När någon av oss hade något annat att göra den dagen, så kanske den bara red 2 och den andra 4. Men nu, när jag har två stycken så är jag värdelös på att planera.
Ibland tycker jag det är för mycket med mina två, ibland lagom när jag red fyra per dag för någon vecka sedan. Det beror helt hur man planerar.

Har man flera egna hästar ska du klara av att rida alla utefter dem, och du ska även lära dig att ställa om dig till de olika hästarna. Men ibland får man tyvärr ranka upp dem efter vem som är viktigast att det funkar med. Tex. ska jag tävla Firre till helgen vill jag att de funkar bäst mellan honom än med mig och Pamora.När man är van vid att rida flera hästar och van vid att rida just dem hästarna är det inte så svårt att ställa om sig mellan dem. Men är det däremot en häst/ponny mitt i smeten med dina egna som du bara rider någon gång i veckan är det kanske inte alltid så lätt att ställa om sig till den.
Tex. så har jag lätt att ställa om mig mellan Firre och Pamora. Men när jag även skulle rida Hampus hade jag svårare att ställa om mig hur jag skulle rida honom. Han krävde sitt eget sätt och ibland var det förvirrande. Sedan red jag tyvärr Hampus för lite för att få ut det vi ville.

Om man ska rida andras hästar och träna, ska man se till att man fortfarande kan ge sina egna hästar 100% och de ska inte påverka ens ridning med dem. Som en klok tränare sa till mig en gång: "När man har en tilläggs häst ska det vara en "JA" känsla och det ska bara kännas kul att rida den." Det ska inte vara en börda, man ska inte känna att det är jobbigt att ha den hästen extra och man ska alltid låta sina egna hästar komma i första hand.

 

Att ha för många hästar på en gång blir till slut ett stressmoment. Du ska hinna ta hand om alla, du ska gärna ge alla 100% och du ska vara lugn och ge det den tiden de behöver. Har man för många så blir de lätt att man slarvar och stressar, vilket väldigt sällan är bra. Man blir även lätt iritterad om man är stressad och de ridpassen brukar vara lika med noll.

Så tänkt efter innan man skaffar sig för många hästar att ta hand om och rida. Det kan gå bra till en början men med tiden kan de göra mer skada än nytta...

Alla vill vi ha någonting! Och jag har en hel del saker jag skulle vilja ha just nu. Tänker försöka spara till vissa saker, men en del får nog förbli något jag bara önskar! Tänkte visa några utav sakerna jag vill ha och tänker spara till!

Eftersom  jag skrev ett inlägg om gagbett så tänkte jag skriva vilka bett jag använder mig utav på Firre och Pamora.

 

Börjar med Firre då det är rätt simpelt:

Tredelat Sötmalms bett - Använder det främst i hoppningen. Firre är känslig i munnen och behöver inget skarpt i munnen. Har detta bettet då jag tycker att han suger tag i det och går bra på det i hoppningen.

Novabett - Använder det mycket hemma att variera på. Rider mark/dressyr och ute på det. Gör det mesta med det faktiskt

.

Rakt tränsbett - Använder det i markarbete/dressyr och ute. Tar lite plats i munnen och blev rekomenderat av tandläkaren att ha ett rakt bett som tar lite plats i munnen på honom.

 

De är de tre betten jag använder på Firre. Använde hackamore ett tag men tycker att han är för känslig för det.
De bett jag använder på Pamora:

Sprenger Ultra soft tredelat - Lånar detta av min syster då de är för stort för hennes nuvarande häst och den hästen hon använde de på är utlånad. Använder i markarbete och dressyr. Har inte använt de så mycket men tycker hon går bra på det. Det är blir lite mer jobb då hon som sagt kan vara lite stark, men hon verkar gilla det och vill ju variera med något mildare.

Tredelat pelhambett - Använd främst i hoppningen, men ibland även i markarbetet. Använder både två tyglar och delta. Tycker att Pamora är klockren med detta bettet! Använder det även ibland när jag rider ut.

Kombinationsbett - Använde detta i hoppningen innan jag köpte pelhamet. Tyvärr biter hon tag lite för mycket i det. Annars har hon funkat bra på det. Använder inte så mycket längre, men använder det ibland för variationens skull. Använder det till allt utom longering. Ett bett kombinerat med hackamore och tvådelat applemouth bett.

 

 

Tredelat apple mouth bett - Används mest i longeringen då hon lätt biter tag i det. Använder det ibland i markarbete/dressyr.

Ponny hackamore - Använde det mycket i början då hon hade sår i mungiporna. Dock kan hon bli rätt stark på detta. Använder det vid lugnare ridning och ute.

 

På Celeste använde jag mig utav ett vanligt tredelat tränsbett. Och på Hampus använde jag ett D-ringsbett med koppar rulle i mitten. Se bild nedanför:

 

Så ganska så enkla bett använder jag mig utav på mina hästar.

 

Funderar på att göra en ny header, men har ju inte haft denna jag har så länge... Lutar lite åt att behålla den ett tag och jobba med en ny med lite längre tid. Brukar ju bara slänga ihop det lite snabbt så kanske faktiskt ska sätta mig och verkligen jobba med den.

 

Vet dock inte riktigt vad jag vill ha för en header, det där med att klippa ut ekipaget eller hästen känns som lite förbi, och det där med bara en bild med namn osv känns lite tråkigt. Är rätt nöjd med den jag har, men man vill ju byta lite i mellanåt. Kom dock på att jag nog behöver lite nya bilder så man inte bara använder gamla, höhö!

 

Så Matilda, läser du detta vet du vad som gäller! Skämt åsido!

Första gången jag la märket till att någon använde gagbett på sin ponny var i Ale-Jennylund och ställde mig rätt så direkt frågan om man fått börja ha det på ponny nu? Rätt fort fick jag svaret av en vän att man nu får det, då hon tidigare hade frågat en överdomare om detta.

 

Varför? undrar jag såklart. Då kan de lika gärna tillåta en att använda två tyglar på pelham, då det kan vara snällare, men även skarpare, beroende på hur man lägger tyglarna i handen och använder det. Finns även en del andra bett som är snällare som man skulle kunna använda på ponny. T.ex. kombinationsbett med hackamore och ett vanligt tränsbett då många ponnyer tävlar på hack, och går bättre mer det, men som ändå vill ha ett bett i munnen när de hoppar.

 

När jag var på SM i Årsta la jag märket av det tydligare att väldigt många har gagbett på sina ponnyer och hästar. Är det en ny trend att ha det? För innan var det ett bett jag inte såg så ofta. Har själv aldrig använt det och har inte läst på om det, så kan därför inte uttala mig om dess inverkan eller så, och jag säger självklart inte att man inte borde använda bettet. För jag såg inte att någon utav hästarna var missnöjda med bettet. Men själv har jag hört att gag är ett av de skarpare betten du kan använda.

 

Har själv funderat på att använda ett sånt på Pamora då hon kan bli riktigt stark för mig. Hon var det de första tävlingarna och ville då testa. Blev dock avrådd då "det är väldigt skarpt" och att jag kanske skulle prova något annat bett först. Provade tredelat pelham och det fungerar hon super på. Så använder det, och självklart lite andra bett jag varierar med.

 

Men min fråga är om det är en ny trend eftersom väldigt många helt plötsligt har det, både med en och två tyglar(två på stort häst)? Eftersom jag hört att det är väldigt skarpt undrar jag om de är nödvändigt på alla som har det. Minns att det ett tag var populärt med pelham och kimblewick, och de senaste året babypelham... Jag ska inte säga att de inte behövde de på sina ponnyer/hästar, men en stor majoritet i startfältet hade dessa bett, och alla kanske inte behövde det.

 

Så är det en ny trend med gag är min fråga? Vi får väll se.

Trots att jag bara ägt Pamora i tre månader på Torsdag så älskar jag henne! Hon ger mig förtroende, då jag vet att hon aldrig gör något för att vara dum! De gånger hon gör "fel" är det när jag gör fel eller när hon inte förstår vad jag menar.

Pamora är en väldigt personlig häst. Hon kan ärligt talat vara väldigt rolig ibland och man kan liksom tyda hennes miner om vad hon känner, tycker och tänker. Även om de flesta ponnyer och hästar vi har haft har varit personliga så är Pamora en utav de mer personliga som fastnat hos mig. Jag vet inte hur jag ska förklara det, men Pamora påminner mig om tre hästar som ligger mig nära hjärtat, varav två faktiskt inte lever...

 

Hon påminner mig och Celeste, min förra D-ponny som jag hade i 5 år. En utav de mest personliga individerna jag träffat! Hon påminner även om Gloria, också min förra D-ponny som jag hade innan Celeste. Och om Nadja. min förra stor häst som jag köpte 22 april 2012, men som tyvärr fick somna in i början av Januari...

 

Men även om hon påminner mig om de andra så ser jag Pamora som en helt egen individ. En underbar häst! Jag har verkligen fastnat för den här hästen. Och jag hoppas för allt i världen att vi ska ha många år framför oss! Och även att jag någon gång ska kunna få en fin avkomma efter henne med hennes psyke och temperament.

 

 

Jag är själv inte så bra på att förmedla saker via text och brukar därför ta hjälp utav min mamma eller syster när jag skriver annonser. För det första ska man ju se vilken åldersgrupp som man vill rikta in sig på. När jag säljer något vill jag att vuxna föräldrar ska läsa den då de faktiskt ligger på dem om hästen får de bra eller inte, och inte deras 12åriga dotter.

Bil

Kan ge några exempel på annonser jag snabbt klickar mig ur och slutar läsa:

• Väldigt felstavade annonser både på ord och gramatiskt. Om man råkar skriva något ord fel så det tex står: hoppr istället för hoppar kan jag se genom fingrarna med det. Men är det väldigt många ord som är fel brukar jag inte orka läsa klart. En dels för att jag tycker inte annonsören är seriös och har läst igenom det man har skrivit.

• Bilder endast på hästens huvud, när hästen är smutsig och står eller äter gräs i hagen. Inte heller när det ENDAST är en bild när hästen har en rosett på sig. Bara för att hästen har en blågul rosett på sig behöver det inte betyda att den var felfri eller att de ens var en riktig tävling.

• En annons som inleds med ca 10-20 bilder. Har sett många annonser där det är bombat med  bilder. Max 3 bilder beroende på vilken gren hästen går. En hopphäst ser jag gärna två olika bilder när den hoppar så att man inte tar en bild där just hästen hoppar bra och så hoppar den inte så annars. Kan tänka mig att dressyr människor gärna ser bild på trav och galoppen och även i skritt. Ser gärna en bild på hästen utan sadel så mn ser extriören. Detta är ganska så viktigt när man är så kort som mig. Jag kan inte ha en jätte lång 175cm hög häst, för jag kan inte rida ihop den.

• Roman långa annonser som de tar lång tid att läsa. Vill veta det ytligaste så som ålder, höjd, kön, stam och lite kort om vad den gjort och kanske något enkelt hur den är. Är man intresserad efter det, så hör man av sig.

• Anonnser som börjar med "måste med sorg i hjärtat sälja min pärla/stjärna/prins/prinsessa osv". Jag läser gärna varför man säljer sin häst, men inte med masssa känslo prat, utan räcker med "hästen säljes pga ryttarens ålder" eller något i den stilen.
• När man annonserar unghästar och skriver att de är inridna, och endast visar filmer och bilder på marken. En unghäst runt 3-5år vill jag se en ridbild eller film så man faktiskt ser att den är riden!
• Annonser där de lagt ut sin ponny för väldigt mycket pengar så har den inte gått mer än Lätt A... Sorry, men jag skulle aldrig kunna lägga över 150 000kr på en häst som inte gått över Lätt A när den är över 8år...
  
  Kan ju då också skriva vilka typer av annonser JAG fastnar för: