När man är inne på t.ex. facebook så ser man ibland personer som lägger upp statusar på varandras tidslinjer där de skriver att dem älskar dem, är deras bästa vänner, att de inte kan leva utan varandra. På ett sätt tycker jag att det är fint. Man visar alla andra öppet att man bryr sig om den där personen. 

 

Men på ett sätt så tycker jag det är skrämmande. För varför behöver du lägga upp de på facebook? Kan du inte bara säga det direkt till personen? Jag själv hade ju blivit så mycket gladare av att få det berättat till mig direkt, istället för att läsa det på facebook. För lägger man upp det på facebook så känns det som att man är ute efter uppmärksamhet. 

 

En annan sak jag tycket är läskigt är hur personer säger att de litar på en person till 100%. Jag har nog aldrig riktigt förstått den känslan, och just därför tycker jag att det är läskigt. Jag själv har nog inte någon som jag kan dela med mig om precis allt som rör sig i mitt huvud. Varför vet jag inte. Om det är för att jag är rädd att de ska döma mig, snacka vidare om det eller vad det är. 

 

Jag hör ofta att jag verkar vara en säker person. En som har båda fötterna i marken, inte flyger iväg med drömmar och att jag inte låter mig trampas på. Men det är en fasad jag byggt upp. I mellanstadiet var jag mobbad och utstött. För att inte visa hur ledsen jag var byggde jag upp en kall och tyken attityd. Jag visade att jag inte brydde mig, även om jag egentligen gjorde det. Och samma sak är det idag. Jag har byggt upp en fasad, så den personen många lär känna första gången de träffar mig, det är inte jag. 

 

Jag har svårt att lita på någon till 100%. Jag tror att om jag litar på någon så mycket, kommer jag få tillbaka det med all krafft. Jag vågar inte släppa in folk allt för långt in under skinnet på mig. Varför? För att jag är rädd. Jag är rädd att de ska vändas emot mig. Att om jag öppnar mig så är det ett fritt läge att skjuta.

 

Därför blir jag rädd när jag ser folk som är väldigt close. Jag undrar om det bara är ytligt eller om det faktiskt är på riktigt. Jag vet inte, för jag har aldrig vågat ta chansen att släppa in någon så långt. 

 

Jag har alltid sett till att jag ska kunna leva ensam. Att om jag någon gång blir sårad av en person så djupt, ska jag kunna släppa taget och fortsätta framåt och lämna drn personen bakom mig. Visst kommer det göra ont, men inte så ont att jag kan gå vidare i mitt liv.

 

Men jag har öppnat mig väldigt mycket det senaste. Jag vågar brottas med min rädsla att släppa in någon. Även om det går långsamt så blir det lite bättre och lite lättare hela tiden. Men om jag någonsin kommer våga släppa in någon helt? Det vet jag inte. Men jag vill försöka.