Att vara självkritisk är bra, i en lagom mängd. Men den där linjen mellan att vara kritisk på en bra nivå och att vara kritisk till en överdrift är väldigt liten. 

 

Jag har själv vart väldigt självkritisk, inom det mesta. Allt från skola, ridning, mig själv och en del annat. Det är bra om man är kritisk och försöker bättra på saker. Men en del saker ska man vara nöjd med och även om man gör sitt bästa och inte får MVG eller A på sitt arbete, betyder det inte att man inte försökt eller är tillräckligt bra.

Jag läser och ser allt för många som är alldeles för självkritiska. Jag stöter tyvärr även på människor som inte är självkritiska det minsta utan tycker att de är perfekta.

Inom just ridsporten har jag märkt att det är väldigt vanligt att vara självkritisk till överdrift. Jag kan ta mig själv som exempel. I över ett år var jag aldrig nöjd med en enda runda jag gjorde. Antingen var det fel på min ridning, hur jag la hästen på ett hinder, hur jag red en sväng eller vad som helst. Jag lät aldrig mig själv vara nöjd. När jag såg filmerna rynkade jag näsan och tänkte: Fy fan vilken dålig runda! Samtidigt kom personer fram till mig och berömde mig för att de va en jätte bra runda och att det såg jätte bra. Jag tackade, men tog aldrig det till mig. Jag tänkte att de bara sa det för att vara snälla. Kom det från min egen familj sa jag bara "ah visst... Den var ju inte alls bra!". Jag mådde riktigt dåligt ett tag och kände för att lägga av med allt, för vad jag än gjorde så räckte det aldrig till för det jag ville. Jag ville att allt skulle vara perfekt innan jag var nöjd. Men för att vara ärlig, jag har aldrig vart perfekt och kommer heller aldrig att vara. 

 

För att bli bättre måste man vara självkritisk, hitta vad man behöver jobba med, och sedan förbättra det. Men det viktiga är att man ska tillåta sig själv att klappa sig på axeln och tänka "bra jobbat". Annars hamnar man lätt i en dal där allt gå sämre i hela livet. Du hakar upp dig på små fel, och i värsta fall går det ut på personerna runt omkring dig. Det har de gjort för mig många gånger och jag ångrar det djupt. Till slut kommenterade inte ens min mamma mina rundor, för hon visste att jag inte tog åt mig. Det var faktiskt först 2012 som jag lät mig klappa mig själv på axeln och tänka att jag hade gjort en bra insats. Det började 2011 men jag kunde alltid hitta fel. Tror det var hela 2010 ungefär som jag var alldeles för självkritisk. 

 

Men på eliten på vårkanten var nog första tävlingen på väldigt länge jag sa högt "gud vad bra jag red idag". Trots att jag haft underbara människor runt mig så har jag aldrig tagit åt mig av alla positiva kommentarer. Det har åkt in i ena örat och ur det andra.

 

Idag ser jag allt på ett annat sätt. Jag tittar alltid igenom filmerna minst 10 gånger efter en tävling eller träning. Det är någon mani jag har. Först kollar jag igenom och ser allt i sin helhet, sedan vad jag gjorde bra, och tills sist en gång för att se vad jag kunde gjort bättre. Detta har hjälpt mig väldigt mycket faktiskt. Men idag kan jag klappa mig på axeln och säga bra gjort och ändå se vad jag behöver bättra på.

 

Detsamma med skolan. I högstadiet försökte jag mig på allt för att få bra betyg, men pga mycket frånvaro av olika anledningar gick jag aldrig ut med de bästa betygen. Och i gymnasiet har jag gjort det jag tycker är tillräckligt. Innan jag började restaurang hade jag endast betygen A-C och tyckte att det var bra. Jag var nöjd så. Nu har jag fått en del D betyg men det beror på att jag läser mitt program så kompimerat att de inte kan sätta högre, och jag själv trodde bara jag skulle få E. Och jag har faktiskt inte ett enda E i betyg i gymnasiet. Kanske ett, men de beror isåfall på att man inte kunde få mer. Och dessa betygen är jag nöjd med, för jag har inte pressat mig själv till att få A i alla ämnen.

Sedan finns det ju en sak till som så många andra är lika mig med. Det är att man inte är nöjd med sin kropp. Man tycker man är för fet/smal, lång/kort osv. Även om jag har synpunkter hur jag vill se ut och vad jag vill göra med min kropp, har jag även börjat att acceptera och vara nöjd med den med.Innan grubblade jag mycket över att jag tyckte att jag var för fet, att jag var för kort, att jag tyckte jag var ful trots att andra kallade mig söt osv.

Det är nog den svåraste biten för en tjej att bli nöjd med. Men vet ni vad? Vi alla ska vara nöjda med hur vi ser ut. Spelar roll ifall dina kompisar är smala och du den som är lite kraftigare, eller om du bara har långa vänner och du den korta. Alla är fina oavsett storlek på kläderna. 

 

Så snälla lova mig en sak! Ni som kanske känner igen er på hur jag beskrev att jag var, försök bättra på er. För andras, men framförallt din egen skull! Annars kommer du till slut att tappa hoppet, du kan gå ner i en deprission eller vad som helst! Var nöjd med hur du är, hur du ser ut och framförallt: Om du försöker ditt allra bästa och det inte kanske räcker till, var nöjd ändå, för DU har gjort DITT bästa!